Jag är inte morgonpigg nu för tiden. Vet inte vad som hänt med mig de senaste månaderna, men jag har svårt att komma upp ur sängen. När väckarklockan ringer så känns det som en omöjlighet att slänga benen över sängkanten. Ungefär lika svårt som att bestiga Mount Everest. Eller som att cykla Tour de France. Ni förstår vidden av det hela, va? Det är fullkomligt ogenomförbart!

Imorse var det inte lättare än någon annan morgon att komma upp. Men till slut lyckades jag. Bara för att konstatera att jag inte alls behövde väcka ungarna och skicka iväg dem till skolan. Det är ju många år sedan skolplikten försvann på lördagar…